Kod för att importera min blogg till NOUW 8807398263

     Ja,då är jag beredd för operation. Har inhandlat fyra påsar söt lakrits för att ha. Varför? Jo, för imorgon ska jag in för att dom ska skära i mina knän och sätta dit lite reservdelar. Jag kommer att ha ont efteråt. Det inser t.o.m jag även om jag försöker säga mig själv att det inte kan bli värre än vad det är nu. Men jag kommer att få smärtlindrande piller så fort jag behöver. Det är där lakritsen kommer in. Inte för att jag ska käka lakrits istället för att ta emot piller. Men dom piller man får är starka morfinpiller. Och dom har en hel del biverkningar. Förstoppning är en av dom.

    Jag har aldrig smakat på laktulos men dom som har det säger att det är hemskt sött. Jag vill inte ha några laktulossupar. Lakrits har samma verkan som laktulos på mig. Och dessutom älskar jag lakrits. Sen vet jag inte vad personalen på avdelningen kommer att säga men där kommer jag att ha sista ordet.

     Ja ungefär så här ser mina knän ut.Den vänstra bilden visar ett friskt knä och den högra visar artros.Ben mot ben, inget brosk emellan. Och då gör det riktigt ont kan jag tala om. Typiska symtom är: stelhet, igångsättningssmärta, reducerad gångsträcka och ofta även störd nattsömn. Det gör ont när man ändrar ställning, t.e.x rätar på benen. När besvären blir väldigt svåra så är operation enda utvägen.

    Operationen innebär att man ersätter den sjuka knäleden med en konstgjord där ledytan som täcker lårbenets ledyta är gjord av metall och ledytan på underbenet är gjord av plast. I mitt fall kommer bägge knäna att opereras vid samma tillfälle. Det kan låta drastiskt att göra så men ortopeden sa det till mig innan jag hann be om att bägge knäna skulle tas på samma gång.

    Samma dag som operationen sker, eller senast nästa dag, så ska jag upp och gå. Jag är förberedd på att det kommer att göra ont men jag tänker som så att jag har ju så ont nu så det kan inte bli värre. Jag kommer ju att veta att det är på väg åt rätt håll i alla fall och då får jag stå ut med smärtan. Bara jag klarar av trapporna till lägenheten så är det bra.

     Ja, så har jag fått min lilla blåa mapp igen. Var till ortopeden igår för ett möte med ortoped, anestesiläkare, sjuksköterska, fick ekg taget inför min operation. Blodproverna var jag till vc i förra veckan och tog så dom var redan klara.

     Tack vare att dom hade fått ett återbud från en patient så fick jag erbjudande om den platsen vilket innebär att jag ska in på op om fem dagar.

     Det jag fick veta var att operationen kommer att ta ca två timmar då bägge knäna ska opereras. Sen blir det tre dagar uppe på avdelningen och två dagar på patienthotellet. Sen ska jag vara kapabel att klara mig själv hemma. Jag behöver inte åka hem innan jag känner mig säker på att klara de ca 25 trappsteg som skiljer min lägenhet från markplanet. Det känns ju tryggt så jag inte blir övergiven mitt i allt.

    När jag skulle in på ryggoperationen så var jag väldigt nervös inför narkosen men det fungerade ju jättebra och jag mådde bra direkt jag vaknade. Så det oroade jag mig inte för nu. Men så talade ssk om att det kunde bli fråga om ryggbedövning för den anses av många som bättre. Den bedövningen sitter i längre så man har inte så ont efteråt. Ja, då var det ju klart. Då blev det nervöst igen. Men när jag talade om att jag inte var så förtjust i tanken att nån skulle rota omkring i min rygg så talade hon om att jag naturligtvis har rätt att få narkos om jag vill det. Dessutom är det ju så att även om ryggbedövningen dövar smärtan längre så kommer den ju tillbaka i alla fall för det tar ju bara bort smärtan så länge bedövningen sitter i. Och då föredrar jag att få narkos.

    När jag sen träffade anestesiläkaren så kom vi överens om att jag skulle få narkos så behöver jag inte vara nervös för det. Vid ryggbedövning så är man inte helt vaken utan slumrar men man är ju ändå med på ett annat sätt och förmodligen medveten om vad som händer. Och jag föredrar att vara lyckligt ovetande.

    Så nu börjar nedräkningen. Jag kommer att uppdatera bloggen för den som är intresserad av att läsa om vad som händer och sker. Och den som inte är intresserad behöver ju inte läsa.

     Idag har jag varit med Sofia till Torsby sjukhus. Under tiden som hon var till röntgen och blev skickad hit och dit så satt jag på kaféet. I korridoren fanns en hylla med böcker man kunde köpa för 10 kr/st. och naturligtvis slutade det med att jag köpte tre böcker. Bl.a denna deckare på finska.

     Så gick jag in på kafét och köpte kaffe, macka och en bakelse. Nu skulle jag vara sysselsatt under tiden jag väntade på Sofia. Det var lugnt där inne och jag njöt av lugnet. Och även av att faktiskt för första gången på en vecka vara ute bland folk lite (med undantag för när jag träffade Pirkko och Jens). Trots att det kom ganska mycket folk just under lunchen (jag satt där mellan 10.30-15.00) så var det en lugn atmosfär. Och trots att folk naturligtvis pratade med varandra så var det inte störande utan folk höll en ganska låg volym

    Så kom det in två damer som satte sig vid bordet bredvid mitt. Efter en stund började jag fundera: har jag några konstiga, osynliga tentaklar som gör att pratsamma människor dras till min närhet? Inte så att dom absolut börjar prata just med mig (även om det händer ibland) utan mer att dom pratar med varandra. Inget fel i att folk pratar med varandra men ibland kan det bli för mycket.

     Den ena damen pratade i stort sett oavbrutet under en hel timme. Ibland frågade hon dam nr 2 något men hon hann aldrig lyssna på nåt svar utan hon bara babblade på. Den andra damen sa i stort sett bara: "ja, nej, jaha,  nehej, det förstår jag, ja vad konstigt, o.s.v"

     När dom slutligen ( äntligen) gick så visste jag att dam nr 1 för inte så längesen besökt någon i Florida.  Så hade nån bekant/släkting sagt till dom att om dom kom till ny jårk så måste dom hälsa på. De hade fått email adressen och skrivit och sagt att dom skulle till ny jårk och undrade om de kunde träffas nånstans. Men det var tydligt att personen som bodde i ny jårk inte alls ville träffa dom för email adressen var fel. Jag visste också en en viss kvinnlig person nu hade ensam vårdnad om barnen för pappan ville inte träffa dom. Sen frågade dam 1 om dam 2 kan engelska. Eller rättare sagt så sa hon:" du har inte läst nån engelska eller hur"? Sen hann dam 2 svara att hon kunde lite för hon hade behövt det i sitt jobb en gång. Det var nog den längsta mening hon hann säga under hela timmen.Dam 1 sa ett förvånat:"jaså?". Sen tillade hon:"ja, det var väl lättare för dig att förstå vad dom (=gästerna på hotellet där dam 2 jobbat) sade än att prata med dom."

     De pratade inte så fruktansvärt högt men tillräcligt för att höras gott och väl Och det blev lite svårt att koncentrera sig på boken jag höll på att läsa. Till slut gick dom i alla fall och jag kunde fortsätta mitt läsande och njuta av lugnet som återkom.

     Ja så har jag då fastnat i det här med släktforskning. Har funderat på det länge men inte fått ändan ur vagnen. Men träffen med Pirkko och Jens gjorde att jag gjort slag i saken. Nu har jag inte kommit så långt än. Jag kommer ännu inte åt en massa information men betalade in årsavgiften igår så jag kan börja "på riktigt".

     Hittills har jag haft fullt sjå med att fylla i uppgifter om släkten med barn, barnbarn,kusiner, deras familjer m.m.m.m Men sen är det ju som det roliga börjar. När jag kommer åt kyrkböcker, militärböcker, information om emigration o.d

     Jag har också fyllt i de uppgifter jag fick av Jens och lite annat som jag kommit åt via programmet och som inte kräver att man är betalande medlem.

    Sen måste jag ju bestämma mig för vilken gren av släkten jag ska följa. Eftersom jag är en allt-eller-inget-person så finns risken att jag försöker följa både på mammas och pappas sida och det kan jag ju inte. Eller rättare sagt så kan jag inte göra det samtidigt utan jag får väl ta en sida i taget och sen nästa.

    Nu har jag i alla fall nåt att syssla med när jag blir sjukskriven. Hittar jag nåt intressant så kommer jag att skriva om det.

     Det är inte ofta jag är så sjuk så jag inte kan gå till jobbet. Det händer kanske ett par - tre gånger per år. Och då är jag såpass sjuk så jag orkar inte hitta på att göra nåt. Jag går knappt utanför dörren. Men idag gjorde jag ett undantag. Jag var såpass dålig så jag borde stannat inomhus men åkte in till Kaffestugan för ett alldeles speciellt möte.

     För några månader sedan fick jag ett brev med en förfrågan om min familj, namn, födelsedatum, släktskap m.m.m.m Brevet kom från ett par som bor i Tyskland och som höll på med släktforskning på min mormors sida.

Vi har hållit kontakt via mail och en dag fick jag ett mail där de frågade om vi kunde träffas nu i oktober. De skulle från Finland och hem till Tyskland och skulle i så fall resa genom Hagfors.

    Så idag träffades vi på Kaffestugan. Det visade sig att hon ( Pirkko) och jag är tremänningar. Min mormor och hennes mormor var systrar. Det var jätteintressant att höra allt som de kommit fram till då jag faktiskt inte vet så mycket om min släkt. Jag har ofta funderat på att börja med släktforskning men det har inte blivit av. Nu fick jag lite råd och tipsades om "my heritage" som var det program dom använt sig av.

     Eftersom jag i Finland har en släkting ( en av pappas kusiner) som också hållit på med släktforskning på pappas sida och använder sig av samma program så ska jag också ge mig i det.

    Pirkko och hennes man äger ett hus i Finland och bor där fem månader om året. Jag bjöd in dom till vårt midsommardagsfirande och dom vill väldigt gärna komma. Jag hoppas verkligen de har möjlighet till det och i bästa fall att de tar med sig några av sina familjemedlemmar.

    Efter Hagforsbesöket så blev det soffläge när jag kom hem. Mår fortfarande uselt men ont krut förgås inte så lätt så den här tanten kommer snart ut i samhället igen. Tror jag.

      Ännu en dag i sjukbädden. Fick sova rätt bra hela natten så jag har lite bättre ork idag. Inte så att jag direkt börjar storstäda hemma men jag känner mig inte lika matt och orkeslös som igår. Mycket tid har ändå tillbringats på soffan och framför datorn. Och boken om Britt-Marie har jag läst ut. Det är lite synd för jag hade gärna fortsatt att läsa mer om henne.

     Har i alla fall tagit itu med att skriva lite igen. Haft en historia i huvudet under ett par års tid och nu dök den upp igen och begärde att jag äntligen skulle få ändan ur vagnen och skriva färdigt. Så det är väl bäst att göra det då. Berättelsen om brudklänningen som var till salu.

    Mitt stora problem är disciplin. Eller rättare sagt bristen på den varan. Jag kan inte hålla mig till ämnet och skriva färdigt det jag börjar med för det dyker upp nya historier hela tiden som jag måste skriva ner. Ja, till slut blir det ju färdiga alster men det dröjer onödigt länge. Nu ska jag försöka stänga dörren för alla andra historier tills den här är färdig så får vi se hur det går.